Det är mycket nu.

Blogg och därtill nödvändig fotografering har hamnat i andra hand den senaste veckan. Kalendern har varit fulltecknad och det har varit fullt ös. Dels är startskottet för examensarbetet avlossat, vi har fått idén godkänd och det är bara att sätta igång med insamlandet av innehåll, dels har vårens praktik småstartat för min del, då babelredaktionen haft startseminarium under två dagar.

Men nu kände jag att det var dags att uppdatera här, och som tur är finns alltid något guldkorn i samlingen. Se bara på detta samtal.

Drömmer mig tillbaka till Paris.

Ännu ett porträtt.

Hittade den här bilden i samlingen. En av de första bilderna jag tog med D60n.

Flickan är mitt kusinbarn, Ingrid och bilden är tagen i somras, när farfar fyllde nittio.

Favorit i repris.

Ja, jag har publicerat den här bilden förut, i samband med nyåret (om än i färg), men eftersom det är ett av de bästa porträtt jag tagit, förtjänar det ett eget inlägg.

Dessutom är ju motivet världens bästa Frida.

Besök i helgen.

Både idag och igår har jag fått påhälsning från Uppsala. Idag har jag, Kalle, Nicklas och Eleonor besökt Dalí-utställningen på Moderna muséet, och igår var Hannah här för att köpa läder och umgås med mig.

Hannah lyckades hitta ett par riktigt fräsiga glasögon på Myrorna.

Tyvärr var de så starka att yrseln satt i en kvart. Inget köp alltså.

Ett år har gått.

Vid ungefär den här tiden, för ett år sedan, satt jag på sängkanten på sjukhuset. Bredvid mig satt min farfar och runt sängen stod min pappa, min farbror och mina kusiner, alla mer eller mindre rödögda av tårar. Jag tittade mot sängens huvudkudde, där min farmor låg med slutna ögon med händerna på bröstet. Ansiktet var bekymrat men ändå fridfullt. Jag kramade den kalla handen och kunde, trots att hon varit så sjuk en tid, inte förstå att hon nu var borta, att jag inte längre kunde prata med henne och få ett svar, att jag inte längre kunde krama hennes hand och känna kramen tillbaka.

Farmor hann nästan bli nittio år. Och visst saknar jag henne, men jag tror ändå att hon har det bra där uppe, där hon kan kika ner på oss alla, hålla koll på oss och se vad vi sysslar med.

Hej hej, farmor!

Chocolate chip cookies.

Jag blev inspirerad av farmor Vera och hennes kakor. När vi kom hem satte jag fart, trots att klockan hade blivit över tio, och bakade chocolate chip cookies enligt Rosendals trädgårdscafés recept. Det bästa, om du frågar mig.

Påhälsning hos farmor.

Ja, tyvärr inte min farmor då, eftersom hon är i himlen. Hade såklart varit spännande och otroligt trevligt att se hur hon har det. Hon har säkert massor av anmärkningar på det nya boendet, och massor med frågor och funderingar.

Men nu var det Kalles farmor Vera vi hälsade på. Som vanligt bjöds det på god mat och fika i pensionärsgenren. Enligt mig den bästa genren.

Kakfatet är ursnyggt. Det har Kalles farfar gjort.

Han är också i himlen.

Garnityrbestyr.

När kvällen är sen är det dags att göra sig i ordning för natten. Och självklart ska man ta hand om sina tänder. Särskilt om de är "nya".

Nostalgi från fransklektionerna.

I dag upplevde jag en riktig flashback från en svunnen tid. När vi satt och pluggade på ett fik hörde jag plötsligt märkligt bekanta tongångar och franska ord.

Joe Dassins hit från 70-talet (tror jag) gjorde sig påmind och jag kopplade genast minnet till fransklektionerna på högstadiet då vi tragglade texter och verb.

Aaaauuux Champs Élysées!

Spotify/YouTube

Länge leve mamma mu.

Igår på självaste trettondagen hade vi finbesök från Eskilstuna.

Bror med fru och deras lilla Alice dök upp på förmiddagen och gjorde oss sällskap hela dagen.

Vi tog oss en tur bland butikerna i Sickla och åt middag hemma hos The Reilerts.

Och så kramades vi med Mamma Mu såklart.

Efterbehandlingens betydelse.

Vissa bilder kräver lite experimenterande i bildbehandlingsprogrammet för att de ska få liv. Se bara på denna bild, som efter bara några extrema justeringar fick ett slags tidig skräckfilmsestetik över sig. Självklart mycket på grund av motivet.

När bilden tankades in från kameran såg den ut såhär, inte särskilt spännande.

Tusen hål i nacken.

Första dagen på året infinner sig nästan alltid ett ogreppbart lugn. När människorna börjar vakna har festens larm tystnat, snötäcket fångar upp och absorberar naturens ljud och de lugna träden vittnar om vindstilla.

Efter frukost kände vi som sovit över efter nyårsfirandet för att bryta tystnaden.
Vi tog en tur på pulka ner för den lilla stadens backar.

Ett nytt årtionde firades in.

2009 blev till 2010. Decennieskiftet firades tillsammans med underbara vänner, god mat och så självklart kameran. Den sistnämnda har i mellandagarna fått en julklapp. Ett nytt objektiv med fast brännvidd på 50 mm (omskrivet här) har knäppts på och jag älskar't!

Håll till godo och berätta gärna vad ni tycker!

Förberedelser och styling.

Matuppläggning.

Glad som en ärta.

Glada miner hela natten lång.

Dukningen gjordes av Eleonor i burlesk stil, och med reapynt från Ikea.

Vackra kvinna.

Oxfilé wellington med rostade rotfrukter och rödvinssås med choklad.